Aminas photo & musicblogg

Ni som läst min blogg innan vet att jag mått skit en längre tid och till er nya läsare så har det här tyvärr tagit över mitt liv näst intill helt och hållet. Jag skriver om det för att det är så viktigt att det är okej att få må dåligt. Man FÅR göra det, utan att känna skam.
Det kommer komma fler liknande inlägg och de ligger under kategorin Psykisk ohälsa så ni som inte vill läsa om det kan välja vilket ni vill.

När jag väl ringde till psykakuten så var jag knäckt. Jag var helt desperat och hopplösheten som infann sig går inte att beskriva. Den isoleringen och ensamheten som kommer är i en del fall självvalda MEN inte alltid. MEN man vill ändå veta att det finns någon därute som stöttar när man inte orkar. En depression tar totalt musten ur en. Allt blir ett helvete. Att bara gå på toan när man behöver kan få en att hålla sig väldigt länge, för man orkar inte, finner ingen mening. Man befinner sig långt, långt ner i ett svart hål där man inte längre orkar kravla sig upp ifrån. Man kan inte fokusera på något. Inte läsa! Tv:n sätter man ens knappt på. Man sitter/ligger och stirrar rakt framför sig och ibland vankar man fram och tillbaka över golvet. Allt gör ont!!! Det finns inte en klar tanke och att lyssna på någon som berättar något är omöjligt. Rastlösheten, den förbannade rastlösheten som kryper i kroppen och som ändå inte lyckas få upp en.

För att bli inlagd på en avdelning krävs det att de anser att man är självmordsbenägen eller nära på. Att ta tag i den där luren, ringa, förklara hur man mår, åka dit, gå igenom larmbågen, lämna ifrån sig tändare och spetsiga föremål är inte lätt i den sitsen man redan sitter i. Men det tar ju naturligtvis inte slut där. Nej, för det är kö till läkaren så sitter det två i väntrummet så kan man lugnt räkna med att man får vänta minst i cirka 3 timmar. Kommer man på midsommarafton och det är tomt i väntrummet kan man ändå få vänta 6 timmar. Det får en att tänka sig för och inte åka dit i onödan. Vilket de inte alltid verkar förstå.

När de möter en i dörren så frågar de hur man mår. Hallå!!! Jag är här, jag är söndergråten och min själ ligger utspridd runt omkring mig. Jag är trasigheten personifierad. Va fan tror de? Man får ett papper att fylla i med olika frågor där man ska gradera sitt mående.
Jag som har svårt att vara bland andra människor nu frågar om jag kan få vänta i min bil tills det är min tur. Nja, jo, det gick en av gångerna. Jag sitter alltså i min bil utanför psykakuten och det enda jag tänker på är att jag inte orkar mer. Jag orkar inte må så här en sekund till. Men det viker inte hädan. Det är där konstant! Jag vill inte leva så här! Det är inget värdigt liv! Är jag självisk om jag tänker så? Det finns massor av folk som tycker det men de ska veta att när man är där längst ner i det svarta hålet och anledningen till att man fortfarande andas är för sina nära och kära. Tills man får tanken på att de faktiskt får det bättre utan mig. Känslan som uppstår att det faktiskt inte finns något annat alternativ. Kan ni sätta er in i hur den tanken/känslan är? Den är totalt outhärdlig!!!

Så när man väl får träffa läkaren så frågar de: Hur kan jag hjälpa dig? Där brister det fullkomligt! Om jag vetat hur någon kan hjälpa mig så hade jag inte suttit här! Inför den här människan ska man nu tala om vad de kan göra. Ska jag vara den som vet det? Är det din första patient du har någonsin? Man ska berätta sin livs historia. Under tiden blir man bara trasigare och trasigare. Till slut får man inte fram nå´t utan det går ut på att man stup i sekunden måste springa in på toaletten och snyta sig och de sitter och hummar. Så får jag frågan om jag vill sluta leva. Mitt svar blir: Jag vill inte leva så här! Men har du en plan på hur du isf skulle ta ditt liv? Nä jag har inte skrivit ner en plan eller skrivit avskedsbrev... Jag är här nu för att jag inte vill hamna där. Jag vill ha hjälp! Jag behöver hjälp! Vi sätter ut den medicinen du har nu och provar en annan så vet du var vi finns om det inte blir bättre.

Många människor står inför den kampen varje dag. Vissa kommer att begå självmord, vissa kommer att försöka och en del krampar sig fast i livet. Man ska också veta att de flesta inte kommer be om hjälp när de mår dåligt och det är här vi som medmänniskor måste vara mer lyhörda. Prata! Finnas! Veta att ni finns även om personen inte vill ses eller orkar prata i telefon. Vänskap är inte att rädda förlorade själar, vänskap är att finnas och att lyssna och visa empati. Ta dig i kragen! Ryck upp dig! Gå en promenad! Det är säkert välmenade ord men det har vi redan försökt med och det fungerar inte så enkelt. Tyvärr har jag ingen lösning på vad man säger till en person i det tillståndet. Man måste känna av: Är det läge att prata? Är det läge att bara krama om?

Du får naturligtvis känna vad du gör och ha din uppfattning om folk som försökt ta sitt liv eller har lyckats. Jag kan svära på att de i det läget inte finner någon annan lösning och att de orkar helt enkelt inte längre. Jag kan bara be dig: Döm aldrig någon förrän du själv varit i den nivån av en depression!