Så är du min älskade lilla unge 30 år!!! <3
Älskade gummigumman!!! <3
Jag vet inte hur det gick till men idag, helt plötsligt, så fyller du 30 år!!!
Det var ju alldeles nyss du låg vid mitt bröst...
Som jag drömt om dig!!! Så kom du till mig!!!
Jag minns din födelse som om det var igår. Jag minns varje känsla. Varje händelse. Hur jag vägrade åka in till sjukhuset trots magsmärtor som blev värre och värre. Vattnet hade ju inte gått. Jag hade ju bara lite flytningar. Dessutom så var det melodifestivalen på kvällen. Vi åkte till mormor och morfar efter mycket tjat ifrån din far och varje gupp/skarv på Ölandsbron fick mig att förstå att ja, det var dags nu, och väl där så fick jag den värsta värken och det var bara att åka in till förlossningen. Hur jag kräktes över din stackars far då stollarna på förlossningen trodde jag skulle lyckas pricka ett litet pappbäcken.
Lyckan, den största lycka jag är alldeles säker på att man kan få uppleva i sitt liv, glädjen av att få dig på mitt bröst! Dina små händer, dina små fötter, märket efter tången. Glädjerus blandat med lite rädsla över att kunna ta hand om dig på rätt sätt.
Japp, jag missade melodifestivalen och vet du; Det var det värt!!! :)
Hur vi när vi åkte ifrån BB hade fått fylla i på ett papper till apoteket saker vi behövde. Hur jag satt där i bilen när din pappa gick in på apoteket och hade en underbart söt liten varelse i en barnstol med i bilen. Jag kan känna känslan än idag. Jag grät som ett barn. Är hon min? Ska hon följa med oss hem? Skulle vi från och med nu ta hand om dig alldeles själva?
På gratulationskortet från mormor och morfar stod det: Hon kom med våren! Det var morfars ord och han hade så rätt.
Du var solen på himlen, du var den tindrande stjärnan på himlen om natten. Du var allt jag kunde önskat mig och allt det som jag drömt om sedan jag själv var liten. En underbar liten flicka!!! <3
Jag minns hur tafatt jag var i början. Hur rädd jag var att jag skulle bryta nå´n arm på dig när jag badade dig. Jag minns varje tår jag pussade bort.
Jag minns första gången jag höll dig över det alldeles nya gräset i Björnhovda och dina bara fötter för första gången fick känna fötter mot gräs. Hur du drog upp benen. Förmodligen så kittlades det och var en mycket ovanlig känsla för dig. Du var hänförd.
Jag minns dina första stapplande steg och hur du drattade ner för altanen och hamnade i den otäcka nysatta knölväxten Dahlian och att du i samma veva fick vattenkoppor och såg ut som ett misshandlat litet barn.
Jag minns hur du gick och plockade de bruna sliskiga sniglarna och glatt kom med dom i händerna: TITTA mamma!!! Att de var klibbiga och att deras klibbighet fastnade på dina kläder gjorde inget. Du var ju så lycklig över dessa läskiga kryp!
Du var min skatt, värd så mycket mer än ord kan beskriva!!!
Du är/var även mormor och morfars skatt! Han cyklade med dig till Lillvikens lekplats eller till Krusenstjärnska gårdens lekplats. Du var hos dom mycket! Jag vet hur mycket både mormor och morfar skulle velat vara hos dig idag. Hur stolt mormor är och morfar, hur stolt han skulle varit över dig och om det finns en änglahimmel så sitter han och tittar ner på dig nu och ler och skickar grattispussar till dig!
Jag som var överlycklig över detta lilla flickebarn och som ville sätta upp tofsar och hålla på med ditt hår. Du hatade det! Haha! När du skulle vara Pippi Långstrump på dagiset i Smedby och pappa fick komma med dig till mig för det var bara jag som fick göra flätor.
Minns du att jag namngav varje gång en ny liten fräken dök upp?
Det finns som i alla liv även mindre bra stunder! Jag minns alla åren av saknaden av dina bara små tassande fötter som skulle komma trippandes in till mig på morgonen efter separationen, som aldrig kom och kröp upp till mig på morgonen. Så många gånger jag gråtit över att inte kunna vara den mamma du var värd och den mamma jag drömt om att vara.
Den där fruktansvärda dagen när du stod på andra sidan vägen om mitt hus och ropade på mig och jag inte kunde gå ut till dig för att jag var blåslagen.
Det finns så mycket att berätta och det finns så många minnen men skulle jag berätta alla fina minnen så skulle din födelsedag bestå av bara detta. Men måste fortsätta lite till! :D
Du blev i alla fall tonåring och när du blev ihop med Robert minns jag hur jag på, vad det nu hette det som var innan msn, förmanade honom om att vara rädd om dig och att han var tvungen att använda minst 10 stycken gummin om ni skulle ha sex men att ni helst inte skulle ha det. Han tyckte nog att jag var en skruvad mamma, vilket iofs stämmer. ;)
När du kom rusande hem till mig och frågade om du fick låna min bil och jag stod som ett fån och du hoppade och skrattade och var överlycklig och hade fått ditt körkort.
Festen du skulle ha i min lägenhet som skulle gå lugnt till men som kanske spårade ur lite av folk som tyckte att det var roligare att vara i trapphuset eller på balkongen.
Din student!! Hur du satt där i den nercabbade bilen och hur det riktigt strålade om dig! Du var den vackraste och gladaste studenten på hela Kaggplanen!
Du min underbara lilla unge!!! Här är du nu mitt i livet, med ett eget litet mirakel som växer i dig och jag kan inte med ord beskriva hur stolt jag är och hur tacksam och glad jag är över att du fått växa upp tryggt med din pappa och senare även Karin. Jag kommer alltid högakta din pappa och även Karin för det!!! Jag kommer alltid älska din pappa för att han gav mig dig! Dina underbara syskon som trots avståndet funnits med i ditt liv!
Jag tror att du vet att jag, trots att du inte växt upp hos mig, älskar dig mer än livet självt! Att du funnits med mig och i mina tankar hela tiden. Att det inte var en egoistisk handling av mig utan tvärtom det mest oegoistiska, finns det nå´t som heter så, ja i alla fall, jag någonsin gjort.
Att alla runt omkring mig utom några ytterst få ifrågasatte hur jag kunde lämna mitt barn hos pappan!? Vilken hemsk mamma jag var! Hur ont det än gjorde, hur många nätter jag än grät över det och så mycket jag skulle missa av din uppväxt så var svaret självklart: Han kan ge henne det jag inte kan. Jag vill inte låta henne växa upp med en ångestfylld mamma. Jag vill inte låta henne se hur jag kan må. Jag visste att jag inte kunde ge dig den trygghet jag ville att du skulle få. Det kunde din pappa! Jag mådde inte bra! Hur skulle det påverkat dig? Det får vi aldrig något svar på.
Det var och har naturligtvis varit oerhört smärtsamt men nu med facit i handen där du nu är, 30 år, så vet jag att det var det rätta!!! Jag är så stolt över den du blivit!!!
Jag vet även att du fått lida över det här och fått frågor från kompisar och hur skulle du kunna förklara något som inte jag ens själv förstår! Jag är så ledsen över det!
Ibland när jag har mina djupa perioder så frågar jag mig själv: Vad har mina barn fått med sig ifrån mig? Vad har jag lärt dom? Det jag hoppas på här är att du har fått ödmjukhet inför livet och vad det kan föra med sig, bra som dåligt! Att även ha förståelse över att man kan må dåligt och att man har rätt att få må precis som man gör och om möjligt, att sträcka ut en hand till de som behöver stöd, trots att man kanske inte alltid förstår deras mående men ändå acceptera och respektera.
Robert! Tack för att du finns i min skatts liv! Tack för att du är en så underbart härlig människa! Jag älskar dig som om du vore min son och för att du är du! <3
Nu har ni hus och snart ett nytt litet liv att älska och underbara saker kommer ske även fortsättningsvis!!!
Alltså, fan!!! Jag fattar inte att du älskade lilla gummigumman nu är 30 år!!!
Stort GRATTIS på din dag!!! Jag älskar dig mer än ord kan beskriva!!! <3
Ha´det underbart i Copenhagen!!! :)
