Aminas photo & musicblogg

Idag vaknade jag för första gången på evigheter sen och kände: Fan, idag blir en bra dag!
Ok! Jag har så brutalt mycket att jobba med. Men det ska gå!
Jag vet också att en mening eller ett enda ord kan rasera allt på en sekund
Jag har ingen självkänsla kvar
några tog en del och resten har försvunnit längs vägen
Jag har aldrig påstått att jag är perfekt för då skulle jag ljuga
och vet ni, lögner och falskhet är något jag inte klarar av
Det är det som sårar mig mest faktiskt, det fula
Jag har fallit så många gånger, hårt
jag vill aldrig ner där igen men det kommer ske
Rädslor är aldrig bra, definitivt inte i relationer till andra
Ideér som aldrig blir genomförda
Drömmar som man inser att de är ouppnåeliga
ödet
Jag tänker: Är jag helt väck
Kan jag hantera allt det här
jag är ingen kollektiv människa
jag är en ensamnvarg
Jag är livrädd för förändringar
livrädd för att jag ska skriva nå´t galet, säga nå´t ännu galnare
jag är egentligen skräckslagen för allting
Jag har varit med om för många saker som ingen borde vara med om
ändå så känner jag mig som ett barn, Ska jag aldrig bli vuxen, i huvudet liksom.
Kommer jag alltså alltid vara osäker på saker, människor osv
Kommer jag alltid ha det här kriget med mig själv, inom mig?
Någon sa: Kärleken säger: Jag har sett de värsta delarna av dig
och jag är fortfarande kvar!
Okej, tänker jag: Men för hur länge?
Jag är inte skyldig någon förklaringar för mina brister
Jag behöver inte rättfärdiga de misstag jag gjort
mitt förflutna eller den här förbannade osäkerheten.
Jag växer fortfarande och försöker lära mig.
Jag kommer aldrig skämmas för mina ärr då de betyder
att jag var starkare än den/det som försökte skada mig.
Ibland fladdrar jag iväg med orden så jag till slut inte vet
vad det är jag egentligen vill med dessa ord.
Det viktigaste som jag egentligen ville säga här är sa jag från början:
Ett ord, en mening kan rasera allt på en sekund!