Med ena foten över kanten...
Sitter i skogen och har haft så där precis lagomväder! Sol blandat med lite vita moln som låter en andas en stund.
Att sitta här och bara vara och lyssna på vattenfallets stilla porlande är otroligt gutt för själen.
Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan och måste erkänna att jag är något trött på det.
Jag vill må bra NU!!!
Att leva med ångest som kommer och går är tröttsamt. Just nu när jag är så här låst i min egna cirkel så vet jag inte vart jag ska ta vägen liksom. Jag stöter bort de jag älskar och vill vara själv samtidigt som jag inte vill/vågar det. Klurigt värre! :) Vankar omkring, sitter en sekund och vankar igen!
Hur något kan ta över så sanslöst är helt... Sanslöst!
Jag hoppas snart vara lite piggare så jag tycker det är roligt med saker igen. Så som fotografering t.ex.
Jag har aldrig skämts för att jag har ångest och jag är övertygad om att det är viktigt att vara öppen om det. Hur ska annars folk förstå varför man beter sig skumt ibland? Sedan att en del inte kan eller vill förstå får vara deras problem och något jag numera bara suckar över.
Är det någon som har en lösning på ångestproblematik så är ni varmt välkomna att höra av er! :)
Modell: Rebecca Edstrand, Photo: Annika Torstensson
