Aminas photo & musicblogg

Nu är det en vecka sedan jag blev utskriven efter att ha tillbringat ex antal veckor på sjukhuset!

Jag är livrädd för att hamna i helveteshålet igen och försöker intala mig att det inte kommer ske.

Den känslan som var, tankarna som malde och alla de tårar som flödade, till synes utan anledning, vill jag aldrig mer ha tillbaka.

Jag vill inte ligga i soffan och gråta blod och säga till Hannibal att jag inte längre vill leva. Att det här är inget liv. Att försöka hitta den där sansen att man inte menar det, att man kan fixa det som i det läget är i princip helt omöjligt. Jag har aldrig någonsin tidigare velat sluta leva. Jag har aldrig tidigare inte kunnat sätta ord på vad jag känner. Jag har aldrig legat inlagd och vankat fram och tillbaka i en korridor med tårarna sprutandes i flera dagar. Jag har aldrig känt mig så vilse att jag inte känner igen mig själv... Det var vad som hände!

Jag har legat inne 3 ggr nu sedan i april, eller är det fyra... Vi säger tre. :)

Här kommer lite reflektioner under dessa gånger!

 

Det finns fyra avdelningar + en akutmottagning. Tanken är väl att på en avdelning ligger psykospatienter och schizofreni. På en annan är det mest depression och den tredje är det anorexi, självskadebeteende och ångest och den fjärde är en intensivvårdsavdelning. Ibland när det blir för mycket patienter som det i stort sett är hela tiden suddas det där ut lite, specielt under sommaren när de stängde en hel avdelning.

Jag träffade många olika slags människor med olika diagnoser. Någon går och mumlar, en annan har en röst som tränger igenom de tjockaste väggar. Någon tar tag i ett glas med blommor i och drar iväg över dagrummet. En faller ofta ihop på golvet i en hög för att hon helt enkelt inte orkar. Några säger inte ett ljud medan andra pratar konstant. En del samtal hänger man med i medan vissa är så sjuka att de pratar om 15 saker samtidigt och det blir helt omöjligt att förstå. Någon kommer varje gång man går ut för att röka fram och ber om en cigarett. En del blir man rädd för.

 

En tjej hade gått utan föda i 23 dagar innan hon fått en sond satt.

En kille hade konstant huvudvärk och får panikattacker.

Ett par har inte en enda fläck på sina armar som är hel hud eller ärr.

En hade försökt hänga sig i en krok i taket.

En kommer in efter att ha legat på medicinavdelningen då hennes hjärta knappt orkade med självsvälten.

Det här var bara några av de jag träffade och alla, precis alla är precis lika mycket värda. INGEN ska behöva kämpa med en sådan förlamande ångest eller depression!

 

 

Ett speciellt tillfälle som hände under den här tiden och som jag aldrig kommer att glömma var när jag såg en tjej bli utsläppt för att röka trots att hon inte fick gå ut själv. Jag kutar naturligtvis efter och frågar henne om de släppt på friheten lite nu. Nä, det hade de inte. Det var en grov miss av sjuksköterskan som släppte ut henne. Jag säger att vi måste gå tillbaka in men hon vill röka först och sedan vill hon gå en bit bort in i en skogsdunge. Jag försöker med alla mina krafter få henne att gå tillbaka in och medan jag i skummet ringer upp till avdelningen efter hjälp så skär hon sig på sina ben utan att jag ser det.

Personalen får veta vart det hänt och några dagar senare då jag går dit för att kolla efter glasskärvor så ligger de ju kvar där helt öppet. Jag blir så jävla förbannad att jag samlar ihop allt glas jag ser, bär det i famnen upp till avdelningen och säger: Det här borde ni kanske tagit hand om!?

Det gick ett tag tills hon senare svalde tabletter som hon lyckats få in på avdelningen. I princip samtidigt så satt en annan tjej på sitt rum där hon hittat en kvarglömd rakhyvel från en annan patient och gjorde sig illa med så det fick sys. Vid det här tillfället fanns det en sjuksköterska och två skötare och jag behöver nog inte skriva att det fanns fler patienter som också behövde hjälp.

 

Det var några sådana här incidenter som inte borde få hända och jag vet inte hur många gånger jag sa till någon personal att nu har hon eller hon varit på sitt rum lite för länge så det kanske är läge att kolla upp.

Det jag vill säga med det här är som sagt var inte att vi har en usel psykvård men det är för få personal när det väl händer sådana här saker. Vi måste kunna kräva så mycket mer som patienter och även som personal. Vissa springer benen av sig medan några inte lyfter på arslet utan en suck. Jag tycker att de dessutom borde kunna mer än vad de kan inom psykiatrin och hur man fungerar. Jag tycker att de som sitter med som matstöd till en anorektiker ska äta själva så det blir en normal middag där man inte har någon hängandes över sig eller någon som sitter och stickar.

Dessa flickor kom gråtandes till mig flera gånger. Jag kramade om, vi pratade lite, gick ut och rökte...

Åh som jag önskar att jag kunde laga dom med ett trollspö!!!

En sak till! Att dela rum med någon annan borde inte få ske!

Jag hade tur sista gången jag blev inlagd och fick en kontaktperson som tog tag i saker, så det hände något.

Jag tycker avdelningschefen är kanon!

Ett par skötare sa när jag blev utskriven: Nej, men vad tråkigt! Haha!

Jag har inte svaren, hur gärna jag än skulle vilja ha dom! Jag vet inte vad som är rätt eller fel! Jag vet bara att patienterna behöver mer samtal med någon! Jag vet också att man aldrig kan möta en annan människa med hot och tro att det blir bra! Jag vet inte vad man säger till en människa som inte vill leva längre, som inte vill äta, som sitter i en hög i en soffa eller som stirrar rakt framför sig i timmar! Jag vet inte! Jag vet bara att människan behöver medmänsklighet! En kille som gick runt, runt och som vi försökte få att sitta ned med oss i rökbåset sa: Mina ben vill bara gå! Jag sa: Sätt dig här en stund! Jag kan inte, han flackade runt. Det brukar hjälpa med en kram sa jag och gav honom en. Man såg hur spänningen för en stund släppte och så log han och sa: Det hjälpte faktiskt!

Vi måste vara rädda om varandra och ser vi någon som inte mår bra så kan ibland bara ett ord hjälpa om än så lite!

Vi duger precis som vi är!!!

 

Modell: Rebecca Edstrand